Måndag 28 april
Idag har jag fått luncha med min vackra dotter under grönskande björkar.
F kämpar på o jag tycker hon är tuff. Hon river plåster o provar ut nya saker att ha på sig på huvudet.
Hon är piggare men fortfarande får vi några bakslag på kvällen då det kan börja värka i ömma muskler. Tufft o det känns så jobbigt att hon ska behövà lida av det.
Nu börjar så sakteliga en tillbaka gång till det "vanliga" livet, vilket det nu var. I morgon en stunds skola o nästa vecka halvtid med uppbackning av oss föräldrar. På något sätt känns det nästan sorgligt vilket säkert låter helt osannolikt. Men nu har vi fått en tid med F som varit väldigt nära. Att gå upp på morgonen o ha tid att sitta 5 minuter längre vid frukosten har varit värdefullt.
Inser också att det finns en viss oro att släppa henne det är väl så att man vill ha koll o klara allt själv.
Jag vet ju att F mår bäst av att leva så naturligt som möjligt.
Vi trampar vidare mot nya mål o utmaningar o trots att inget är som förr måste vi försöka finna en bra tillvaro igen.
/ C
