Forts. söndag 23 mars
Söndag eftermiddag på sjukhuset och vi hade tänkt gå iväg idag på dagpermission men dubbla budskap av läkare gör att vi håller oss inom sjukhusområdet.
Filippa leker just nu nere på Läkterapin och fick nu kontakt med en söt kille från Dalarna så nu kör de race i korridoren.
Läkterapin som jag många gånger skrivit om och då inom mitt jobb där vi arbetar med just Akademiska. Vilka människor som arbetar här är de änglar eller inte? Supermysiga och som de bryr sig om Filippa och även oss föräldrar.
Just idag är vi trötta då natten innebar mycket provtagning av puls och EKG då de vill ha koll på F.
Mycket oro, tankar som maler och frågor i massor men där svar inte finns. Fråga vad ni vill säger den käcka konsulten som arbetat med detta i 10 år; fråga vadå? vad ska jag fråga? hur frågar men om saker som man inte har en aning om?
Vi vill veta allt och ingenting. På något sätt känns det nästan bättre att inte veta för mycket då kommer bara ändå mer frågor.
Vi vill en sak vi vill att Filippa blir frisk och fortsätter sitt härliga liv hon hade, där hon dansade, var glad, pysslade och gjorde livet underbart för så många. Hur kunde det här då hända?
Hur kunde Filippa gå från pigg tjej och på en dag vara där hon är idag och just nu vara en pigg tjej men kanske inte från tisdag då operation sker. Vad händer sen? Blir hon samma tjej igen? Får de bort allt? Vad är det för elak sak som sitter där? Hur går vi vidare?
Jo visst finns frågor men varför ställa dem då de vi ändå inte kommer få svar. Väntan är som att någon tagit tag runt midjan på en och trycker till och du måste hålla andan ett tag till, en timme till, en dag till.
Ni som läser detta och vill kommentera något så gör gärna det jag kommer nog mest finnas här på den här bloggen och inte så mycket på FB. Bloggen är dessutom till för att sprida den kunskap vi kan få reda på och de känslor jag, Filippa och Jan har kring allt som händer. Sorgligt nog vet vi att fler går igenom det här, vi möts i korridoren, i köket, på väg till röntgen.
För tillfället är Filippa den rätt coola, hon tar det hela med jämnmod, hon är tålig, pigg och glad, trots att hon vet att på tisdag ska hon göra en väldigt stor operation, håret kommer tas bort och hon vet inte hur hon kommer må. Fördelen för henne tror jag är att hon inte vet "för" mycket.
Jan och jag däremot tänker 1000 tankar, är ständigt oroliga, vankar i korridorer, försöker vara med F hela tiden fast tankarna är på annat håll. Vi kan liksom inte göra mer än att hålla modet uppe fast det är en klar överdrift att säga att vi gör det.
Själv känner jag mig på något sätt kall, känns som jag måste låsa in alla känslor och bara fokusera det går inte att tänka framåt inte ens för några timmar.
Vi kan helt klart säga att idag lever vi i något som vi alla pratar om att bli bättre på; vi lever i nuet...
/C
Filippa leker just nu nere på Läkterapin och fick nu kontakt med en söt kille från Dalarna så nu kör de race i korridoren.
Läkterapin som jag många gånger skrivit om och då inom mitt jobb där vi arbetar med just Akademiska. Vilka människor som arbetar här är de änglar eller inte? Supermysiga och som de bryr sig om Filippa och även oss föräldrar.
Just idag är vi trötta då natten innebar mycket provtagning av puls och EKG då de vill ha koll på F.
Mycket oro, tankar som maler och frågor i massor men där svar inte finns. Fråga vad ni vill säger den käcka konsulten som arbetat med detta i 10 år; fråga vadå? vad ska jag fråga? hur frågar men om saker som man inte har en aning om?
Vi vill veta allt och ingenting. På något sätt känns det nästan bättre att inte veta för mycket då kommer bara ändå mer frågor.
Vi vill en sak vi vill att Filippa blir frisk och fortsätter sitt härliga liv hon hade, där hon dansade, var glad, pysslade och gjorde livet underbart för så många. Hur kunde det här då hända?
Hur kunde Filippa gå från pigg tjej och på en dag vara där hon är idag och just nu vara en pigg tjej men kanske inte från tisdag då operation sker. Vad händer sen? Blir hon samma tjej igen? Får de bort allt? Vad är det för elak sak som sitter där? Hur går vi vidare?
Jo visst finns frågor men varför ställa dem då de vi ändå inte kommer få svar. Väntan är som att någon tagit tag runt midjan på en och trycker till och du måste hålla andan ett tag till, en timme till, en dag till.
Ni som läser detta och vill kommentera något så gör gärna det jag kommer nog mest finnas här på den här bloggen och inte så mycket på FB. Bloggen är dessutom till för att sprida den kunskap vi kan få reda på och de känslor jag, Filippa och Jan har kring allt som händer. Sorgligt nog vet vi att fler går igenom det här, vi möts i korridoren, i köket, på väg till röntgen.
För tillfället är Filippa den rätt coola, hon tar det hela med jämnmod, hon är tålig, pigg och glad, trots att hon vet att på tisdag ska hon göra en väldigt stor operation, håret kommer tas bort och hon vet inte hur hon kommer må. Fördelen för henne tror jag är att hon inte vet "för" mycket.
Jan och jag däremot tänker 1000 tankar, är ständigt oroliga, vankar i korridorer, försöker vara med F hela tiden fast tankarna är på annat håll. Vi kan liksom inte göra mer än att hålla modet uppe fast det är en klar överdrift att säga att vi gör det.
Själv känner jag mig på något sätt kall, känns som jag måste låsa in alla känslor och bara fokusera det går inte att tänka framåt inte ens för några timmar.
Vi kan helt klart säga att idag lever vi i något som vi alla pratar om att bli bättre på; vi lever i nuet...
/C
